Ariana kom till Sverige som politisk flykting från Polen 1981. Hon ville studera små röda hus på landsbygden och hamnade i 40 minusgrader i Haparanda. Nu står hon på trappen utanför det stora huset i Lärjeåns dalgång som hon ritade för 30 år sedan och välkomnar oss in på kaffe.
Hela historien började i Polen. Här påbörjade hon sin arkitektutbildning som senare blev till akvarellporträtt av den svenska skärgården. Ariana växte upp med en mor som klättrade i berg och en far som seglade. Hon blev van att leka ensam, och trivdes med det. Det gör hon fortfarande. Närheten till naturen är viktig, inte minst i hennes konst. Hon vill återge vackra landskap och sprida glädje. Hon började utbilda sig till arkitekt i Polen, och det var här hon stötte på uppgiften att studera landskapsarkitektur och valde att botanisera i ”små röda stugor på den svenska landsbygden” och således hamnade i Haparanda. Väl på plats utbröt krigstillstånd i hemlandet och eftersom Ariana var politisk aktiv avråddes hon från att åka hem. Faktum är att hon precis hade rest till Finland, men fick snällt promenera tillbaka till Sverige över isen!
På den tiden fanns inga möjligheter att skicka brev mellan länderna så Arianas mor levde under sex månader i ovisshet om dottern ens var i livet. Ariana var efterlyst genom Röda Korset som till sist lyckades nå henne med ett formulär att fylla i kring huruvida hon var i livet eller hade stupat i krig… Jag fick besök av två män från Säpo. Vi hade ett jättetrevligt samtal, skrattar hon. Därefter fick hon uppehållstillstånd och placerades i flyktingläger. Fast besluten att lära sig svenska lånade hon hem Wilhelm Mobergs böcker från biblioteket och blåste ofrivilligt nytt liv i gammalsvenskan.
Ritade sitt eget hus
Fem år efter att Ariana promenerade tillbaka över isen kunde hon återse sin mamma. Då hade hon lyckats komma in på Chalmers för att fortsätta sin utbildning till arkitekt. Intresset för konst hade hon med sig sedan barnsben men hade en uppfattning om att arkitekturen var en vettigare väg att gå. Jag trodde nog att konstnärer är gamla gubbar med stora skägg som dricker vin hela dagarna, säger hon eftertänksamt. Direkt efter studenten 1986 ritade Ariana huset hon bor i nu. Och så tog karriären som arkitekt vid, och
pågick i tio år. Hon målade akvareller när tiden fanns, vilket bland annat var på en semester i Fjällbacka. En gallerist råkade se hennes alster och köpte två på stört samt uppmanade henne att ställa ut.
Den första utställningen ägde rum i 1996 och blev uppmärksammad i både dagspress och radio. Allt sålde slut. Ariana hade lovat att ställa ut i Stockholm kort därefter men fick snällt ringa tillbaka och meddela att hon inte hade några tavlor kvar att visa. Sedan rullade utställningarna på, nu senast i Chicago. Den största utställning hon haft var på Nationalmuseet i Warszawa. Det var också enda gången hon mottog ett statligt bidrag för att finansiera en utställning. Bidraget kom i form av 100 flaskor vin till vernissagen.
Håller öppet hus varje år
Vill man se mer av akvarellerna kan man boka en tid i det vackra huset där alla tavlorna hänger snyggt i stora ljusa rum med högt till tak, smakfullt varvade med Arianas glaskonst. För hon är inte bara en duktig arkitekt, hon designar även glasskulpturer och har ritat husets alla trämöbler i ek med vackra utsmyckningar och detaljer. Varje år kring jul håller hon och mannen Christer öppet hus för alla konstintresserade. I år inleds veckan lördagen
före den andre advent och pågår i åtta dagar, ingen bokning krävs. Det är också på vintern som de flesta tavlor blir till. Somrarna spenderar hon med att besöka skärgården och skissa. Hon söker sig tillbaka till ensamheten för att finna ro. Tavlorna speglar hennes version av öarna och därför är skisserna en viktig del av projektet. Jag föredrar att sitta med penna och papper framför att fotografera. När jag skissar kan jag direkt sålla bort det jag inte vill ha med, och lyfta fram det vackra, förklarar hon. Men att befinna sig ensam till havs kan vara riskabelt. Hon berättar om ett tillfälle då hon trillade i sjön och hunden hoppade efter för att rädda henne. Det slutade med att hon fick rädda hunden och återvända blöt och något snopen. En annan gång befann jag mig i en liten gummibåt i Smögen. Det var i februari månad när jag vanligtvis inte skissar, men jag ville återge vinterlandskapet. Plötsligt kommer en man springandes och skriker ”Haj!” Det var en hemskt liten haj, men han var fascinerad och hoppade helt sonika ner i min lilla båt som då välte och så låg vi där i det iskalla vattnet alla tre; gubben, hajen och jag.
Ett spännande liv
Ariana bjuder på kaffe ur en gammal blomstrad servis som är en av få arvegods som överlevde kriget. Vi blickar ut över trädgården som är stor och lummig. Perfekt för fester. Tavlorna figurerar även härute, i perfekt symbios med blommorna. Ljuset faller in i huset genom sneda takfönster när Christer dukar upp kakor. När Ariana inte badar med hajar, skissar eller ställer ut konst så är det här hon arbetar. I en stor vit soffa som numer bär akvarellstänk i havets alla nyanser. Hon visar fotografier från barndomen i Polen och man kan inte annat än imponeras av den resa hon gjort.
Se mer på Arianas hemsida: www.ramhage.com