JAG ÄR BARA EN VANLIG MÄNNISKA
MED KARAKTÄRER SOM FARBROR FREJ OCH ROY I ”MACKEN” HAR HAN FÅTT MILJONER TITTARE ATT VIKA SIG AV SKRATT OCH FÖRA SIG MED BEVINGADE REPLIKER SOM FORTFARANDE GÅR VARMA. HUS & LIVSSTIL MÖTER ANDERS ERIKSSON FRÅN GALENSKAPARNA EN TIDIG HÖSTDAG FÖR ATT PRATA OM UPPVÄXTEN, UKULELER OCH OM ATT FÅ FYRA GENERATIONER ATT SKRATTA ÅT 40 ÅR GAMMAL HUMOR.
– JAG PRATAR KANSKE MER än vad jag borde, säger Anders Eriksson och hejdar sig försynt efter att han lagt ut långa anekdoter om hans liv och leverne innan vi nog egentligen hunnit ställa första frågan.
Vi har mött upp Anders på Lorensbergs- teatern där Macken, tv-serien som på mitten av 80-talet gjorde Galenskaparna och After Shave folkkära, strax skall ha premiär -igen. Här satte man för första gången upp serien som föreställning för två år sedan på teaterns 100-årsdag och efter ett gästspel i Stockholm har de nu valt att komma tillbaka igen under hösten till publikens stora glädje. Den kallas en tidlös klassiker, full av knasigheter, folkkär skrattfest och en mängd andra attribut man kan lägga på det mesta som Galenskaparna, och Anders Eriksson, gjort. Men för att börja prata om det så kanske det ändå är bäst att börja ända från början.
Anders föddes år 1956 i Trollhättan där han växte upp med sin äldre bror Claes, som han senare kom att bilda humorgruppen Galenskaparna med tillsammans med Kerstin Granlund. I sann komikeranda blev han tidigt klassens clown, och tog varje tillfälle i akt att få kompisarna att skratta på roliga timmen.
–Vi gjorde cirkusar för kompisar och de andra barnen och så fort Claes lärde sig skriva så började han skriva roliga saker. Det började med att han fick en bandspelare där han gjorde en parodi på Mosebacke Monarki som han kallade Eufanianska Radion, efter någon ö utanför Antarktis, där jag fick vara reporter och han var mängder med olika människor som bodde där. Han ville alltid roa sig själv, säger Anders och skrattar.
–Han gjorde mig till kassör för att komma åt min veckopeng för att köpa ny film till våra 8 mm långfilmer. Claes skrev filmkontrakt med oss ungar på gården för en rulle i taget, för han visste inte om han skulle ha råd att köpa en till och han ville ju inte hamna i några kontraktsbrott.
En karriär som underhållare stakades tidigt ut för bröderna, och historierna om utspelade händelser från uppväxten i den lilla västgötska staden haglar tätt utan större ansträngning att måla upp minnesbilder vi inte kan låta bli att skratta högt åt.
Anders gick i samma skolklass som den framlidne brottarlegenden Frank Andersson.
– Det finns hur mycket som helst att berätta om Frank Andersson, men allt det tänker jag ta upp när jag någon gång kanske skriver mina memoarer, säger Anders och vi stryker något ovilligt både en och två fantastiska skildringar.
– En rolig sak kan jag dock nämna. Frank var ju som han var och ibland hände det att man blev jagad både till och från skolan och när han väl fick tag på en fick man känna på hans råstyrka. 17 år efter att han flyttat från stan träffades vi på en superstargala i Trollhättan. I finalen i disciplinen kuddkrig på bom mötte jag Frank. När vi sitter där på bommen lutar sig Frank fram och säger så att bara jag hör det:
”Fan, Eriksson, det trodde jag aldrig att jag skulle få slå ihjäl dig inför publik!”
–Jag kan förresten fortfarande virka, det är Frank Anderssons mamma Randi som lärt mig när vi jobbade på samma camping i Trollhättan en sommar.
BARN ÄR EN ÄRLIG PUBLIK
Anders bror Claes flyttade från Trollhättan till Göteborg 1968, och kom då i kontakt med studentspex för att så småningom börja skriva egna spex på rim och med originalmusik som döptes till Västgötaskoj, där bland annat Kerstin Granlund medverkade. Tio år senare kom även Anders ner för att börja läsa matematik på Universitetet, men det var på grund av, eller kanske tack vare, ett tentaplugg ute vid Näckrosdammen som han kom att bli det humorgeni vi känner idag och inte mattelärare.
–Där intill låg Musik i Väst som jag visste hade en del barnproduktioner, och plötsligt plockade jag ihop mina grejer och gick in där istället då jag hade hört att det fanns möjlighet att åka ut som programledare för olika barnpro- gram. De hade en föreställning på gång som hette Ballon- gresan som skulle ha premiär i Skövde. Jag tar det, sa jag.
–Barn är en ärlig publik så att kunna tygla 100 barn under 40 minuter är en jättebedrift och den bästa skolan om man vill stå på scen. En gång hade vi fått med en låda med masker som musikerna skulle ha på sig, men barn kan ju fantisera så jag slängde den där lådan och gjorde alla djuren själv med olika röster och kroppsspråk. Då lärde jag mig att hitta en riktigt bra dynamik, att kunna ta en publik, känna tystnaden, hitta timing och att vara lyhörd, och jag tänkte att jag skulle sluta när jag fick ett extranummer i och med att barn inte direkt brukar skrika ”en gång till”. Så under den sista konserten i en liten skola utanför Hjo så det var en fantastiskt rolig resa, berättar Anders.
Den sista december 1978 fick både radiolyssnarna och TV-tittarna för första gången stifta bekantskap med Anders, Claes och Kerstin som på frågan vad de kallade sig spontant svarade ”Galenskaparna”.
ROY OCH ROGER
Vad som sedan kom att bli av gruppen Galenskaparna är det nog ingen som missat. Anders har varit den som stått för minnesvärda och älskade karaktärer som Roy från ”Macken”, som föddes ur en konklusion utav bland annat en materialförvaltare i Trollhättan IF (TIF) med en väldigt speciell röst.
–Jag, Kerstin och Claes skulle göra ett jobb för TIF på deras årsfest 1980 och gjorde en sketch som utspelade sig i ett omklädningsrum. Då hade jag TIF-tröja och pra- tade som den där materialförvaltaren och det var det som senare utvecklades till Roy. Alla dog ju av skratt och den karaktären kom att sitta stenhårt i mig, den var för bra för att släppa, förklarar Anders.
Roy kom sedan att stifta bekantskap med publiken igen i revyn ”Träsmak” från 1983. Två år dessförinnan hade man slagit sig ihop med barbershopgruppen After Shave, där bland annat Jan Rippe var med som kom att bli Roys bror Roger. Meningen var att Rippe, som varit frånvarande en tid, skulle få en liten roll för att komma in i gänget igen. Men paradoxalt nog så exploderade serien och blev något av det mest sedda och uppskattade de någonsin gjort. Anders minns tillbaka till då han verkligen förstod att de två karaktärerna hade fått ett eget liv.
–Kvällsposten hade ett reportage i sin söndagsbilaga där de var hos en kändis som skulle laga en trerätters middag. De hade precis varit hos operasångerskan Birgit Nilsson, och nu undrade de om Roy och Roger kunde vara med? Inte en chans tänkte jag först, men efter att ha pratat med Rippe så valde vi att vara med, på våra villkor. Vi åkte upp till vår lokal på Guldheden, en jättekonstig liten etta med kokplatta. Journalisten och fotografen kom och vi tog emot som Roy och Roger i overall och keps. Där och då fattade vi att de här karaktärerna verkligen hade något, berättar Anders och fortsätter med Roys röst:
”Som förrätt har vi Hönökaka med stekt ägg, till varmrätt rotmos och fläskkörv och till efterrätt Schwarzwaldtårta, men den köper vi för det kan vi inte laga.”
– Så höll vi på i timmar och journalisten frågade Roy och Roger det ena och det andra. Hur stort kålhuvud behöver man till rotmos för fyra personer? ”Mja, lika stort som huvudet på en mindre boxer”.
I kontrast till föregående kändis, Birgit Nilssons, mang- lade dukar och kandelabrar serverades maten här på papp- tallrikar med Pucko som måltidsdryck. Duken bestod av ett lakan, som dessutom var trasigt.
”Ja, det var så att vi hade den här duken på kräftskivan förra lördan, men bandytränarn blev så full att han kräktes. Det gick inte att tvätta bort så vi fick riva bort det”.
Roy och Roger blev så populära att Roy våren 1987 till och med blev nominerad i Aftonbladet som en av Sveriges sexigaste män. ”När Roy kommer in och svänger med sina ben så hör man ett ‘iiii’ från den kvinnliga delen av publiken och då förstår man att här står Sveriges sexigaste karl” stod det att läsa från tidningens besök på en premiärföreställ- ning i Luleå. Sven Wollter knep dock förstaplatsen tillslut, tillsammans med Lena Philipsson.
En annan av Anders karaktärer, Farbror Frej, skördade liknande folkkära framgångar då han blev framröstad som den statsminister det svenska folket helst skulle vilja ha i tv-programmet ”Det kommer mera” 1993.
”En krona och papper och nu skall ni höra, vad man med pap- per och krona kan göra! Lägg kronan i pappret och vik diskret så har du gjort dig ett sparpaket”, citerar Anders från hans medverkan som statsministerkandidat.
UKULELEARTISTEN
Det är dock inte endast i grupp som Anders har framträtt. Vid sidan av Galenskaparna har han med åren även odlat ett annat intresse som soloartist på ukulele. Fascinationen växte redan på 70-talet när han fick upp ögonen för George Formby, en brittisk musiker och skådespelare som fick honom begeistrad med sitt sätt att sjunga och spela. Anders blev snabbt en riktig nörd som han själv beskriver sig, men det kom att dröja till 1997 vid en sammankomst med Göteborgs Ukulelesällskap och The George Formby Society för att han skulle bli riktigt frälst. Efter att ha blivit inbjuden till ordföranden Bernard Young i Manchester öppnade sig en helt ny värld och han fick möjlighet att samla på sig instrument som är världsunika.
– Jag minns en radiointervju med en god vän till George där de pratade om hur det kom sig att George blev så enormt stor i England. Då svarar han ”He was just an ordinary man”, och det är precis så som jag själv känt mig. Som karaktären Roy, han är bara en helt vanlig människa, säger Anders.
Claes har med tiden skrivit svensk text till tio av George Formbys låtar åt Anders som han har framfört. Bland annat till en av hans största låtar ”You don’t need a license for that” vars svenska titel är ”Jag skickar en gubbe imorrn”! Denna låt har fått en alldeles speciell plats i hjärtat efter en händelse med George Formbys bror, Ted.
– Jag har varit med på några av sällskapets konvent som hålls varje år till Georges minne och en gång kom Ted dit och satt längst fram i en stor fåtölj vid scenen. Jag fick lov att göra ett framträdande på den bästa tiden på lördags- kvällen och gick upp och spelade två låtar. Efteråt kom han fram och inviterade mig till en eftersittning med bland annat världens bästa ukulelespelare Andy Eastwood. Under sittningen bad Ted mig att ta låten en gång till, och Andy sätter sig vid pianot och kompar mig i hans egen paradlåt. Jag fick nypa mig i armen, det var så enormt stort, säger Anders med en suck innan vi åter lyckas komma in på att slänga oss med citat från ”Macken”.
HUMOR ÄR INTE BARA FÄRSKVARA
Skaparna skapades och succéerna har varit otaliga under åren. Under föreställningen ”Macken” som de nu är aktuella med igen är det inte ovanligt att de utsålda showerna ses av tre, eller ibland till och mer fyra, generationer i publiken. Långt ifrån all underhållning håller sig över tid, så vad är det som fått Galenskaparna att fortsätta skörda skrattsalvor?
–Många säger att humor är färskvara och det har vi försökt visa att det definitivt inte är. När vi körde sportradions signatur från 1982 igen stod folk bara och skrek! Sen gjorde vi ”Vi pimplar på en is” från -83 och folk skrattar ännu mer nu än då, vilket är helt ofattbart. Men vi har alltid spelat vårt egna, unika material och Claes har helst inte velat skriva om dagsaktuella saker, utan sådant som alltid finns runt omkring oss, förklarar Anders och berättar att han får motta repliker från Galenskaparna nästan dagligen.
– För ett tag sedan skulle jag ringa en hantverkare om en sak som behövde fixas hemma och frågade om ett kost- nadsförslag. ”Du jag säger som Galenskaparna, det kan bli allt mellan 50 spänn och 3 000”. Det är ju min replik!
Det är med tyngd i rösten han betonar att han upp- skattar lika mycket varje gång någon kommer fram och berättar att de gillar det de gör. Han berättar om en svensk familj i Japan som efter en jordbävning fastnat i huset på grund av rasmassorna, men som tack vare en hyfsat intakt video av ”Cyklar” hållit sig på gott humör. Och om en man inlagd på Borås sjukhus som blev förlamad efter en hjärnbarksinfarkt och fick kommunicera med en super- dator från Chalmers.
– Han var i princip död när en sjuksköterska upptäckte att han kunde blinka. Expressen kom och skulle göra ett stort reportage och hade frågat honom om han ville att de skulle ta med något när de skulle komma tillbaka för en uppföljning. “Macken”, svarade han, så jag och Kerstin åkte till Borås för att träffa honom. När vi kommer in så står vi bakom honom så vi ser hans skärm han använder för att kommunicera. Där står det ”Välkomna Macken ha ha ha ha ha ha ha….”. Det visar sig att det är bland annat det som hållit honom vid liv.
INTERVJU: ANDERS LEJONMÅNE | TEXT: ANNA REIN | BILD: FREDRIK STRÖMBERG
