JAG HAR ALDRIG VELAT BLI SKÅDESPELARE – DET KOM PÅ KÖPET

HAN HAR I NÄRMARE FEMTIO ÅR GESTALTAT ROLLER SOM TAGIT SIG RAKT IN I HJÄRTAT PÅ PUBLIKEN, OCH ÄR IDAG LIKA SJÄLVKLAR FÖR GÖTEBORGARNA SOM FESKEKÔRKA. DET ÄR EN NYNNANDE TOMAS VON BRÖMSSEN, 74, SOM MÖTER OSS PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER DÄR HAN NYLIGEN HAFT PREMIÄR I ROLLEN SOM KARL GERHARD. MEN VI TAR DET FRÅN BÖRJAN.

TEXT: ANDERS LEJONMÅNE BILD: FREDRIK STRÖMBERG/ULF STRÅHLE, SVT

TOMAS VÄXTE UPP MED FYRA BRÖDER, mamma Elvi och pappa Birger i en tvåa på Räntmästaregatan i Lunden. Det var 50-tal, kylskåpet var en nymodighet, testbilden på TV var otroligt spännande och mammorna satt i fönstren och
ropade in fotbollsspelande ungar från gården när maten var klar. En idyllisk uppväxt enligt honom själv.
Det dröjde inte allt för många år innan Tomas hittade en kick i att få andra att skratta. Som så många andra startade
det på roliga timmen och klasskamraternas skratt i skolan blev den första publiken som väckte gnistan i vad som

“Det blir oftast som bäst när jag inte riktigt vet vad jag har gjort.”

kom att bli en av landets mest folkkära underhållare. Även om det för honom själv vid den tiden ännu ej var självklart.
– Folk skrattade åt saker jag gjorde, och jag minns hur det verkligen var den första kicken. När jag tog studenten
från Hvitfeldska efter en massa år och alla försvann så frågade man sig; ”Jaha vad ska det bli av Tomas då? Ja, det
får väl bli teatern då.” ”Men vadå teater, det kan jag väl inte” tänkte jag. Så det var mer eller mindre mina klasskamrater
som tvingade mig att ta tag i det och skaffa papper så jag kunde söka till scenskolan, berättar Tomas.
Första ansökningen i Göteborg gick dock ej som han tänkt sig och det sprack redan i första provet. Men med
blodad tand medverkade han istället i en pjäs på studentteatern, och återigen var det repliken han fick skratt på
som etsade sig fast i hjärtat.
– Jag minns verkligen att det kändes sådär ”Åh herregud!” Giftet hade börjat verka liksom. Så året därpå sökte
jag istället in till scenskolan i Malmö och där kom jag in på min improvisation. Egentligen är det komiken som jag alltid varit intresserad av. Jag har aldrig direkt velat bli skådespelare, det kom på köpet, säger han.

Sverige utan det blev dess försvenskade version som kom att stjäla folkets hjärtan.
– Sten-Åke och jag hade det fantastiskt, det var verkligen helt otroligt. Mycket var nog att han upplevde att han
fick en son på riktigt. Jag fick nypa mig i armen ibland och tänka att: ”Jag har ju en riktig far! ” Men vi hade egentligen
inget gemensamt utöver arbetet, så vi sågs konstigt nog aldrig privat, berättar Tomas tankfullt.

   Det var dock inte en självklar tanke från början att ha von Brömssen i serien utan snarare en lycklig slump. I de
första avsnitten ser man nämligen istället skådespelaren Lennart Lundh i rollen som Herbert, men kort in i serien valde han att sluta med teater för att istället sälja konst i Holland. Jakten på en ny skrothandlarson inleddes, men
det var inte genom en traditionell rollbesättning man kom att hitta sin ersättare.

– Det var en dam från ekonomiavdelningen på TV som hade sett mig av en tillfällighet när jag spelade skolteater
på Stenhammarsalen för högstadiet och sa: ”Där är ju Herbert.” Så hon föreslog att jag skulle komma och provläsa
med Sten-Åke, vilket jag gjorde. Efteråt fick jag höra av en tjej i växeln att Sten-Åke hade sagt att: ”Tar inte Bosse
Hermansson (regissören reds. anm.) honom så skall jag sparka honom i röva.” Det var det betyget jag fick, berättar Tomas och nynnar vidare på seriens intro. Serien blev kort sagt en succé. Till största del tack vare
att det var just Sten-Åke och Tomas i rollerna som gammal skrothandlare och hans son som bodde tillsammans i en
gammal träkåk i Haga. Samspelet osade magi.

– Sten-Åke lade in fyra ”kråkor” som han kallade det på varje manussida. När jag undrade vad det var för kråkor så sa han att det var där vi skulle ha en rolig historia, en historia
som alltså inte fanns i manuset. Vi skulle ha ett antal skratt på varje sida. Han hade liksom hela huvudet fullt av
byrålådor som han plockade ur saker ifrån, berättar Tomas. Ja fast att alla älskade serien är förstås att ta i. Skrothandlarföreningen reagerade och tyckte att skrothandlaren framställdes som “en person som saknar hyfs och
bildning, lever som ett svin och uppträder som ett äckel”.
– Ja, det var lite liv om det, säger Tomas och skrattar.

ALDRIG DETSAMMA MED CARL-EINAR
Efter att ha gestaltat skrothandlarna i närmare tio år gick Sten-Åke tragiskt bort och lämnade ett stort tomrum efter
sig. I ett försök att återuppliva serien några år senare experimenterade man med Carl-Einar Häckner i rollen
som Brömssens halvbror istället, men trots ett tappert försök blev dynamiken aldrig riktigt detsamma som den
en gång varit.
– Vi hade jättekul men det blev så tydligt att Sten-Åke fattades. Det fattades en anda som tillförde så mycket.
Det var ju vi två som var originalet och två bröder blev aldrig lika dynamiskt som far och son, det förhållandet som
så många identifierade sig med berättar Tomas och förklarar:
– Jag fick samtal av 4–5 åringar som sa att jag inte skulle
vara så stygg mot min pappa så jag fick förklara att jag liksom var tvungen; han lägger in sockar i ugnen och så, jag måste
ju stoppa honom! Det var lite svårt för dom att förstå. Samtidigt var det ju som ett gammalt äktenskap där man kunde
identifiera sig som vuxen också, de som alltid bråkar men ändå älskar varandra. Det var den medelålders mannen som
fortfarande bodde hemma och vill hjälpa sin pappa men ändå vill ha sitt eget liv. Och slutligen åldrandet, han som inte ville bli gammal och läggas in på ålderdomshem.

”Sten-Åke sa: Tar inte Bosse honom så skall jag sparka honom i röva!”

   Det gjordes bara fem avsnitt av Herbert och Robert innan man slutligen lade ner serien åter igen. Att bli kallad ”Hebbe
Lelle” av alla Tomas mötte hade dock snarare blivit en regel än ett undantag och under en period kändes det måhända som
att det aldrig skulle finnas plats i publikens hjärtan för andra roller. Men för en underhållare som älskade det han gjorde
fanns det givetvis mer att utforska.

OM NÅGON TAR STRYPTAG
Nu hade Tomas fått en självklar roll hos sin publik och fick flera hyllade framträdanden på såväl scen som i tv-rutan i
produktioner som Mitt liv som hund, Ormens väg på Hälleberget, Juloratoriet, Lust och fägring stor, Saltön och mycket,
mycket mer. Dessutom har han hunnit med att spelat klarinett på ett fullsatt Ullevi med Håkan Hellström. På frågan om var
i allt detta han trivs bäst kommer en lång suck:
– Det är alltid lika svårt att svara på. Film är så totalt annorlunda och ändå är det samma sak som teater. På teatern
har du levande människor och det går aldrig att slå att spela inför levande människor, men det blir bara mitt svar om någon
tvingar mig och tar stryptag, för det är jäkligt kul att filma också även om det är en annan stimulans i det. För på film kan
du göra det där geniala och sen titta på det igen vilket du aldrig kan upprepa på en scen. Det jag har märkt när jag filmar är att det blir oftast som bäst när jag inte riktigt vet vad jag har gjort.

När vi berömmer hans skådespelarinsatser svarar han:
– Jag kan inte se mig själv utifrån. Jag kan se att jag gör allvarliga saker och att jag gör roliga saker och jag tycker
om att förena bägge två. Att beröra människor så de både gråter och skrattar, då känner jag mig otroligt tillfreds.

”Jag fick nypa mig i armen ibland och tänka: Jag har ju en riktig far!”

TOMAS SISTA REVY
Något som tveklöst ligger honom varmt om hjärtat är revyerna. År 1990 satte han upp sin första egna revy, Tomas
revy, på Lisebergsteatern som spelades för utsålda hus och därefter har tre till följt. I de hyllade framträdandena
får vi ofta träffa olika karaktärer som har fått följa med på vägen till publikens stora förtjusning. Han förklarar hur
några av dem uppstått:
– Stintan kom till från revyn Sommarkvitter som jag och Sten-Åke gjorde på Lisebergsteatern. Där var ett nummer
då han skulle ut och byta till en damstinta med näverlurar och jag skulle göra nånting under tiden han bytte. Så jag
gick in och började pratade obegripligt dalmål helt spontant.
Det slog så pass bra att jag tänkte att den figuren kan jag ta ut igen, förklarar Tomas och fortsätter säga något på
låtsasspråk som vi inte förstår innan han berättar vidare:
– Kyparen började som en rollgestalt på Folkteatern där skulle jag spela en rättegångsbetjänt i en pjäs av Agneta
Pleijel, han kallades för kaninen. När jag gjorde den så kände jag att den förlöste nåt i mig. Det var så roligt att
jag höll på att smälla av. Tänderna gjorde att jag fick nåt spel. Clownen kommer sig av att jag helt enkelt alltid älskat
clowner. De gamla clownerna, de som höll på med det där i 50 år. Det blev poesi av det tillslut. För två år sedan sattes Tomas sista revy upp. Men rotar man lite i det verkar det som att namnet mest var en gardering. Var det verkligen den sista revyn? Han svarar med eftertryck:
– Ja du, jag har ingen aning.

AKTUELL PÅ FILM OCH TEATER
Höstsolen faller vackert in i rummet när Tomas tittar på klockan och konstaterar att han måste rusa. Tiden räcker inte riktigt till för att avhandla en hel karriär som dessutom pågår medan vi pratar.

 Just nu är Tomas aktuell med biofilmen ”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström, där han
spelar cirkusdirektör och samtidigt pågår rollen som Karl Gerhard i föreställningen med samma namn som precis
har haft premiär på stadsteatern. Han spelar revykungen som i sin revy går till angrepp mot Sveriges regerings
flata hållning gentemot nazismen och Tyskland. Det är en föreställning med musik, sång, dans och stor ensemble
som gör motstånd mot mörkrets krafter.
– Regissören Eva Bergman och jag har tidigare jobbat ihop ibland annat Pygmalion och påklädaren. Hon och jag
har ungefär samma längtan, samma drömmar i hur det skall vara och vilken sorts pjäs man vill se, och hur otroligt
viktig musiken är. Det gör att repetitionerna blir så himla lustfyllda med henne också. Så jag vet inte vad det blir av
det men jag får chansa på att vi gör allt så bra som möjligt. Jag får inte glömma bort att sträcka på ryggen, avslutar
han och rätar på sig.