MINA KARAKTÄRER ÄR SOM KLIPPDOCKOR

VÄRLDENS ROLIGASTE MAN, ROBERT GUSTAFSSON, KONSTRUERAR SINA KARAKTÄRER PÅ SAMMA SÄTT SOM DR FRANKENSTEIN BYGGDE SITT MONSTER. HUS & LIVSSTIL TRÄFFADE HONOM FÖR ATT TA REDA PÅ VAD SOM EGENTLIGEN ÄR ROLIGT OCH VARFÖR HYPOKONDRI EGENTLIGEN BARA HANDLAR OM ATT MAN MÅNAR OM SIN OMGIVNING.

Kan man börja en karriär i Skövde?
– Det går bevisligen. Mina vänner och jag gjorde alla revyer på skolan. Och revyer var något skolan uppmuntrade. De ordnade så vi fick åka på turné till skolorna i närområdet och då kom jag i kontakt med Runo Sundberg som blev min ”revypappa”. Han tog in mig som sufflör. Men det gick sådär. Jag trivdes inte så bra i mitt dike, utan stal lite väl mycket uppmärksamhet från skådespelarna. Så året därpå fick jag en plats i Skaraborgsrevyn, som det hette på den tiden.

Du bjöd alltså in dig själv?
– Ja, jo. Det var samma sak när lokalradion satte igång i Skaraborg 1978. Vi hängde på låset tills de släppte in oss. Väl inne fick vi en egen serie och vi gjorde parodier och radioprogram. Lotta Bromé tog även sina första stapplande steg här.

Sen blev du Björnes kompis. Det var väl kul?
– På den tiden var barnprogram riktigt stort. SVT brukade göra upp med BBC om vem som skulle få de internationella utmärkelserna i den prestigefyllda festivalen Prix Jeunesse. Vi vann ungefär vart annat år. Under flera år exporterade vi många format till andra länder. Björnes Magasin var en sorts motreaktion mot de snabba Disneyproduktionerna och slog stort även hos äldre publik, t ex invandrare som tittade för att träna sin svenska. Det blev en rörelse som nådde långt utanför den tänkta målgruppen, de minsta barnen. Även pensionärer gillade Björne och grabbgäng förfestade till programmet på fredagskvällarna.

Det är ju nästan lite perverst…
– Ja, faktiskt. Men så var det. Redaktionen fick allt mellan fina personliga brev och bilder från barrundor. I ett tittbås på Prix Jeunesse hittade jag förresten en liten degklump formad som en pingvin. Så det var jag som tog in Pingu till Sverige.

Pingu?!? Du skojar?
– Nejdå, det var jag. Det är nog min karriärs största bedrift!

Tillsammans med rollen som Robert i Björnes Magasin, antar jag?
– Såklart. Men när jag tänker efter var nog den absoluta peaken när jag satt tillsammans med Peps Persson i en liten trälåda på Skansen och väntade på att få hoppa upp och köra Oh Boy. Vi såg helt identiska ut, men vi hade inte repat ett smack. När lådan bars in på scen sa Peps på sin släpiga skånska ”Äh, vi tar det på volley”. Så det var bara att hänga på.

Hur föddes idén till Nilecity 105.6?
– Allt började egentligen med ”I manegen med Glenn Killing”. SVT ringde och ur luren kom ett direkt rop på hjälp. De hade lyft ut ett program ur tablån, så plötsligt var sju halvtimmar lediga. Vi fick två och en halv vecka på oss att skita ihop något. Resultatet blev Glenn Killing som väl var någon form av parodi på när vuxna försöker göra teve för ungdomar. Men vi hittade en ton och ett format som fungerade. Nästa steg var att skapa ett format där vi kunde samla alla karaktärer som gästade manegen. Det blev radiostationen Nilecity. Vi drev hårt med allt och alla, men det märktes inte riktigt.

Hur kom namnet ”Glenn Killing” till?
– Namnen Ken och Glenn var lite på modet och ”Killing” blev det nog för att göra honom lite öm.

Torsk på Tallinn då? Det är ju en lite tragisk historia…
– Ja, och den kom i lagom rätt tid då nätdejtandet började. Den var nog lätt att skratta åt eftersom fenomenet inte var riktigt ok då. Vi tyckte att det var tragiskt, men på något sätt ska man ju träffas.

Umgås ni i Killinggänget mycket privat?
– Nej, vi är humorns Rolling Stones. Det är nog just därför vi har hållit på så länge. Vi är otroligt olika och det skulle mest bli bråk hela tiden. Så vi har inte tröttnat på varandra. Vi är en av varje ton.

Du har blivit belönad och hyllad både för manus och roller du spelat. Hur känns det?
– Det är alltid kul att det man försökte förmedla faktiskt kom fram. Särskilt alla skratten som fastnar i halsen. Vi brukar kalla det ”det bruna skrattet”.

Kulturmaffian blev lite chockade när de insåg att det kan vara roligt samtidigt som det finns en botten av allvar. Jag håller i detta nu på med en Leif GW Persson-serie som ska bli fri från de traditionella krimschablonerna. Det blir betydligt närmare verkligheten.

Priser är givetvis också kul att få. Men det är som att gå på en fest som blir oförväntat lyckad. Dagen efter är det slut och i bästa fall har man en kul selfie som minne. Utmärkelserna kommer ofta sent i karriären och inte när man är ny och som mest skulle behöva dem. För att kunna ge ungdomar just den klappen startade jag utmärkelsen Guldnyckeln i Skövde.

Men att svenska folket utsett dig till ”Världens roligaste man” måste väl väga tungt?
– Ja. John Cleese gratulerade mig faktiskt till utmärkelsen. Han sa något i stil med ”You bastard…”. Men det är ju faktiskt lite som att få priset för världens godaste brunsås.

Dina karaktärer. Varifrån kommer de?
– De brukar bara dyka upp i huvudet, Roland Järverup är exempelvis en blandning av min bror och en klasskompis jag hade. Plus lite av mig själv. Jag tycker att man alltid ska ha med lite av sig själv. Karaktärerna är som klippdockor. Man tar dialekten från en människa, gång och rörelse från andra. När jag skriver kommer faktiskt karaktären före själva storyn. Det går per automatik eftersom man sätter sig in i hur den tänkta personen skulle ha agerat. Att studera vanliga människor i vanliga situationer ger otroligt mycket.

Weiron och Greger är riktigt starka karaktärer. Hur satte du ihop dem?
– Fröet till Weiron kommer osannolikt nog från ett morgonprogram i radio som Thomas Tengby höll i någon gång på 1980-talet. Thomas ringde upp folk och skällde ut dem. Det göteborgska självförtroendet vid denna tid var dåligt och hela stan led. Och det avspeglade sig nog även i den annars så jovialiske Tengby. Detta kombinerat med gamla varvsarbetare, bänkalkisar och skådisen Roland Jansson satte grunden för karaktären Weiron i ottan. I denna yuppieperiod med röda Porschar blev han en riktig antihjälte.

Brandchefen Greger Hawkwind kom till i en tid då homosexualitet inte riktigt hade blivit normaliserat. Så Greger passade ypperligt illa bland de halvnakna machobrandmännen. Greger är en sexuell allätare. Han personifierar ordet ”fryntlig” och drivs av en självklarhet man normalt bara hittar i gamla pilsnerfilmer. Han tackar ja till allt, ligger med allt som rör sig och skulle aldrig komma på tanken att moralisera. En människoälskare i kilt, pumps och pipa.

46 filmer, teater och produktioner har det blivit. Varifrån kommer drivkraften? Har du ingen fritid?
– Nej, det har jag nog inte. Givetvis är det lusten som driver mig. När man hela tiden tycker att det är roligt att jobba tänker man inte på det som ett jobb. Men det känns som att jag arbetar betydligt mindre nu än tidigare.

Och idag gör jag många karaktärer mycket bättre eftersom jag nu kommit upp i deras fiktiva ålder.

Politiska skämt, är det något för dig?
– Jag tycker inte att politiska skämt är så kul. Däremot är det hysteriskt kul att driva med politiker. Jag skrev nyss ett nummer till Oscarsrevyn om en kulturpolitiker som försöker vara alla till lags, och han trampar givetvis i klaveret och på alla ömma tår hela tiden. En politiker med tourettes.

Carl Bildt var en riktigt rolig karaktär jag gjorde på Cirkus. Men det beror på att han är rolig som person. Han kan man sätta in i vilket sammanhang som helst.

Donald Trump då?
– Där överträffar verkligheten dikten. Donald Trump är svår att göra något roligt med eftersom han är betydligt mer absurd på riktigt. Personer som försöker vara seriösa och misslyckas är betydligt lättare.

Hur gick det med Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern?
– Fantastiskt bra. Det är något särskilt med Göteborgs underhållningstradition. Man känner att publiken är ute för att roa sig och det är tacksamt för den som står på scen. I Malmö är det svårare att komma folk in på livet, men när du väl gjort det är det öppna famnen. I Stockholm är det en massiv gröt och svårt att sticka ut. Folk verkar knappt ha tid att gå ut och ha roligt där. Därför vill man gärna starta i Göteborg och börja turnén med den glada publiken. Det har flera av artisterna märkt.

Du är också aktuell med Roberts P-rulle. Är porr något du alltid velat göra?
– Nej, men parodi på porr. P står för ”parodi”, men estetiken på omslaget har hämtat lite inspiration från porrens värld. Lite Miami Vice möter John Holmes.

Jag har haft som tradition att ge ut sådana här samlingar sedan VHS:ens tid. Min publik samlar visst på dem och jag är nog mer eller mindre tvungen att komma med en DVD med jämna mellanrum för att hålla dem lugna. Så att DVD-marknaden skulle vara död är en myt.

Har de gamla utgåvorna blivit raritet hos samlarna?
– Det tror jag. Sen tycker jag personligen att en DVD är kul som summering. Man kan ta fram de första kassetterna och jämföra. Tempot och humorn är annorlunda och jag har mer eller mindre hår beroende på årgång. Viss humor åldras med värdighet, annan inte. Chaplin och Helan & Halvan håller dock bra trots att de har över hundra år på nacken.

Tony Rickardsson är nog en av mina egna karaktärer som håller bra. Hur länge kan man egentligen vara bitter på saker? Förmodligen hur länge som helst.

Vilka karaktärer du spelat är dina personliga favoriter?
– Jag ser dem nästan som barn. Om man favoriserar någon blir de andra avundsjuka. Ofta tycker man nog mest om den ”nyfödde”. Men visst har de alla glimtar och ibland ställer man sig frågan, hur vågade jag göra så? Hur tänkte jag där?

Att göra Tony Rickardsson är ganska jobbigt medan Greger är befriande eftersom han är så fryntlig. Jag tror dock att han till och med skulle bli utkastad ur Pridetåget.

Marcus Oscarsson på TV4 är en nyare imitation som jag gillar. Och givetvis Tony Irving eftersom han pratar med syrebrist.

Du har varit med på ett antal galor också. Det är väl nästan som stå-upp komik? Har du testat det?
– Ja, ett tag blev jag nästan ”Galarobert”. Förfrågningarna haglade och alla ville att jag skulle liva upp deras tillställningar.Nej, stå-upp komik är inget för mig. Jag tycker inte att standup är så roligt. Det är ungefär som att man sitter och berättar vitsar för varandra på en fest.

Jaha. Stämmer det att du är hypokondriker?
– Det är nog något jag har gemensamt med väldigt många i branschen. Om en person är sjuk så får hela föreställningen ställas in och då är det många som inte får lön. Ett sjukdomsfall drabbar alla. Så man får bita ihop.

Jag har varit magsjuk och spytt i hinkar bakom scen. En gång sket jag till och med ner mig. Så visst går man och känner efter hela tiden. Håller jag på att bli tjock i halsen? Måste jag mota förkylningen i grind?

INTERVJU: MAGNUS ’ IQ’ LINDSTRÖM TEXT: FREDRIK OLSSON BILD: FREDRIK STRÖMBERG/TOMMY HOLL