SOS en segelsällskapsresa

För trettiosju år sedan fick vi för första gången stifta bekantskap med Stig-Helmer Olsson. En fumlig karaktär som blev den folkkära tönten vi fullkomligt älskade att få följa på olika äventyr. Omgärdade av ett nostalgiskt skimmer ser vi tillbaka på den tredje filmen i serien, SOS – en segelsällskapsresa, en svensk komediklassiker som är full av charm och igenkänning från livet i skärgården.

PÅ SITT MONOTONA JOBB som brödrostskontrollant drömmer Stig-Helmer sig bort till ett liv som viking, när han blir avbruten av kollegan Bärsen som bjuder med honom på segeltur över midsommarhelgen. Men Stig-Helmer skall stanna hemma. Han skall ha en lugn helg med sin mor och sonen Karl-Helmer, bortsett från en maskerad med hans norska vän och ständige följeslagare Ole.

Det är på morgonkvisten på väg hem från den där maskeraden, iförda stålmannendräkt och rosa kaninkostym, som äventyret börjar när Stig-Helmer skall fånga påsen med ombyteskläder, men lyckas ramla över räcket på Djurgårdsbron och ner på ett sopfraktfartyg med kurs ut från stan. Det hela slutar med att Stig-Helmer och Ole får spendera sin helg i skärgården ändå, och dras in i en segeltävling, nöjesfältsplaner, överklassliv och diverse sommarförlustelser.

”Den där kommer gå på Petterssons grund…”

* CITAT AV TOR ISEDAL, SOS – EN SEGELSÄLLSKAPSRESA *

VID DET HÄR LAGET hade tittarna blivit väl bekanta med Stig-Helmer och de andra karaktärerna i Sällskapsresan. Vi hade vi fått följa med dem på både charter- och skidresa och nu var det alltså dags att få skärgårdslivet gestaltat med samma finurliga och träffande blick. De dråpliga situationerna, den listiga humorn och de klockrena människotyperna hade format en filmserie som kom att bli en av Sveriges största biosuccéer någonsin. Och kanske är det just igenkänningsfaktorn som var det som fastnade så hårt i de svenska folkhemmen.

– Producent-Bosse och jag listade de ämnen som vi tänkte att svenskarna skulle känna igen sig i; som skidresan, chartern och båtlivet, berättar Lasse Åberg som både stod för regi, manus och spelade rollen som Stig-Helmer i filmen, och fortsätter:

– När det kom till båtliv hade Bosse mer kunskap än jag, men jag jobbade ju som en journalist så jag frågade massa folk och båtfolk som jag kände om vad de hade varit med om, och om det hade hänt något kul. Så jag drog ihop en samling episoder som jag sen ville få in i det här dramat. En del hade jag själv suttit på kammaren och hittat på också förstås.

“Jon har ju en mobiltelefon på affischen, men det är ju ett sånt där bilbatteri med bakelitlur på.”

SEGLARSNOBBAR OCH MOTORBÅTSMÄNNISKOR
I rollerna ser vi bland annat Jon Skolmen, Susanne Backlund, Birgitte Söndergaard, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Per Eggers och många fler uppskattade skådespelare som gjorda för filmens karaktärer. Tor Isedal ser vi i rollen som Österman, fiskargubben som vill bygga nöjesfältet Östermanland för att lura korkade stockholmare på pengar.

– Namnet Österman valde vi för att det är en stor släkt i skärgården. Man associerar namnet med havet helt enkelt. Sen är det ganska roligt med namnet Östermanland. Man har ju Södermanland och Västmanland redan…säger Lasse finurligt.

Under filmens gång får vi lära känna en rad olika figurer som tillsammans syr ihop en berättelse innehållandes många olika element och det breda spektrum av båtfolk man stöter på i skärgården. Överklassen som måste skylta med det allra finaste, det biodynamiskt renläriga seglarparet med gammal träbåt, den riktiga skärgårdsbon och det unga paret som under filmens gång förgäves försöker få igång en aktersnurra medan en and hånfullt snattrar åt dem, är några exempel. Lasse förklarar tanken bakom:

– Jag ville ju ha olika typer av människor. Vi har ju exempelvis träbåtsfantasterna som inte tål någon plast alls, sen seglarsnobbarna och motorbåtsmänniskorna och det här eviga kriget mellan dem två. Jag ville få med alla delar, säger Lasse.

Det har gjort att det finns det gott om favoritscener och det räcker med att snudda vid frågan för att det snabbt skall dra igång och man skrattandes börjar fylla i meningarna åt varandra. Lasse har inga problem med att snabbt svara på vilken hans är:

– Jag är väldigt nöjd med scenen där Anders Ahlbom ska lära sin fru laga mat i hårt väder och gungar henne i hammocken. Den tycker jag är väldigt bra. Sen är det en väldigt maffig scen när vi lyfter upp den där kvartstonnaren över Danviksbron, säger han och skrattar till.

BILBATTERI MED BAKELITLUR PÅ
På frågan om Lasse själv spenderar mycket tid på sjön är svaret negativt. Han har en replika på en träbåt i plast, en så kallad ”jaktkanot”. Det är en liten båt med åror och en 1-hästarsmotor. ”Typ hushållsvisp”, förklarar han.

Men han håller med om vår spaning om att filmens teman är lika aktuella och lätta att känna igen sig i än idag, även om det nästan är 30 år sedan SOS spelades in. Ryss-skräcken sätter fortfarande in nu och då när det skymtas något som liknar en ubåt i farvattnen, kriget mellan segel-och motorbåtsmänniskorna är fortfarande i full gång, och träbåtsfantasterna är fortfarande lika fanatiska.

– Beteendet är inte så ändrat, det är en rätt statisk bransch, och det är samma sak med charterresorna egentligen. Det som har förändrats är mer tekniska saker. I SOS är det ju till och med personsökare som gäller. Jon har ju en mobiltelefon på affischen, men det är ju ett sånt där bilbatteri med bakelitlur på, vilket många undrar vad det är för nånting. I första Sällskapsresan går dom runt med bergsprängare med kassettband i, det är helt otänkbart att ungarna skulle gå runt med idag, säger Lasse.

SOS – en segelsällskapsresa är en kultrulle full av charm och situationver man skrattar rakt ut åt. Framförallt har det för flera generationer blivit ren nostalgi, vilket man inte minst märker på hur snabbt alla spinner vidare och agerar scener så fort man ens nämner ett namn. Lasse är nöjd med sin skapelse och vi konstaterar att vi är glada över att fått ta del av en sådan fin bit underhållningskultur, innan vi avslutar vårt samtal. Men vi måste bara fråga en till sak innan vi lägger på, med tanke på slutscenen: Kan du simma, Lasse?

– Ja, jag kan faktiskt simma. Till och med hundsim, avslutar han.

”Ska ni segla en tolva med enbart kärringar? –KVINNOR heter det älskling”

* CITAT AV JOHAN RABEUS TILL EWA FRÖLING, SOS – EN SEGELSÄLLSKAPSRESA *

TEXT: ANNA REIN BILD: DENISE GRÜNSTEIN/SOS – EN SEGELSÄLLSKAPSRESA/©1988 AB SVENSK FILMINDUSTRI