Bara för att jag blivit pensionär tänker jag inte gå och vänta på att dö
Efter 64 år i branschen har Sven Wollter kommit att bli en av vår tids allra mest folkkära skådespelare. I fjol gick han hyllad av scenen efter sin sista roll som Romeo i Romeo & Julia, men det var inte för att han känner sig gammal trots sina 83 år fyllda, men går verkligen ett konstnärskap i pension? Vi möter Sven på Orust en varm sensommardag för att samtala om livet, kärleken och pensionen på ålderns höst.
– Jag mår faktiskt väldigt bra, men jag är lite för tjock. Min hustru är väldigt fysisk den tösen och är väldigt mycket för att klättra i berg och sådant. Jag kan släpa mig med om vi tar det lugnt, men jag bär på för mycket tyngd. Men jag jobbar på det, du vet jag har inte köpt sådana här bullar på hela sommaren! Det köpte jag nu bara för att ni skulle komma, säger han med ett bullrande skratt och pekar menande på fikat som står på bordet. En av Wollters första roll i större sammanhang var i Shakespeares En midsommarnattsdröm 1959 på Skansenteatern i Stockholm, men det var genom sin medverkan i SVT:s Vilhelm Moberg-serie Raskens under 1970-talet som han blev ett med sin publik.
Idag kanske många känner igen honom från Hemsöborna och Änglagård eller som Van Veeteren eller kanske King Lear. Med sin karakteristiska röst och smittande närvaro har han tagit sig an ett brett spektrum av roller som allt ifrån nobelpristagare till polis, demenssjuk och luffare. Alltid med en lika stor passion och respekt för sitt yrke.
– Under alla år har jag inte haft scenskräck ett enda ögonblick! Jag har älskat mitt yrke, och då har jag va-rit verksam sedan 1953 och haft en del roller! Det allra mest intressanta tycker jag är att spela skurkar och få dem att bli mänskliga. Jag tror inte på ondskan. Jag tror att den uppstår av livsomständigheter, att man råkar ut för grejer, blir spöad mycket som barn. Därför är det väldigt spännande att spela en sådan roll och undersöka ondskans natur, vart den kommer ifrån och varför, berättar Sven. Sven far iväg bland historier och händelser som utspelat sig genom året och vi lyssnar uppslukat. Efter några intensiva minuter frågar vi om allt han gjort alltid varit roligt och efter stunds tystnad svarar han tillslut att det tråkigaste han gjort nog är att spela en ung, förälskad man i en Molierepjäs. Men kärleken till skådespeleriet har aldrig falnat.
EFTER ETT LIV PÅ SCENEN
Han säger själv att han slutade åldras redan som ung, och att han nu klivit av scenen är inte för att han blivit gammal och gaggig. Tvärt om är det en sådan eldfyllt och positiv man som vi är vana vid att se som sitter framför oss, trots sina år. Pensionen är dock ett resultat av just ålderdomens oundvikliga, av insikten av att det kanske inte finns oändligt med år kvar att spendera. – För min hustru Lisa var det dåligt att ta ut pensionen nu, för hade hon fortsatt jobba till 67 års ålder så hade hon fått mer pension. Men då sa jag till henne att jag kanske inte lever i mer än två år till, så låt oss ta tillvara på den här tiden! Vi har varit särbos fram till nu och nu vill hinna njuta några år tillsammans, bara för att jag har blivit pensionär tänker jag inte gå och vänta på att dö, säger han. Några månader om året spenderas nu i Cinque Terre, Italien, när vädret hemma i Luleå visar sig från sin allra råaste sida. Här finns tiden för kärlek, passion och kreativitet. Sven har tidigare skrivit två biografier och släppte debutromanen Hon Han och Döden för ett år sedan. Nu skriver han på sin andra roman, och när inte skrivandet räcker till så tecknar och ritar han. Sven är dessutom sedan länge politiskt aktiv kommunist, och brinner inte minst för sådant som har med samhällets äldre att göra.
Han själv har det bra, men att vara pensionär i Sverige har alldeles för mycket att göra med vem man är, menar han. – Har man varit statsråd eller om man kommer från näringslivet kan man få en hög pension. Men som sjukvårdsbiträde eller undersköterska så har du det jävla taskigt. – Därför blir jag blir fullständigt rabiat, förbannad, näs-tan färdig att slåss när idioterna vill höja pensionerna till 70–75 år. Ja det kan man säga när man har bekväma jobb där man kan fortsätta jobba litegrann på ålderns höst, som jag har. Men för så många människor som slitit ut sina kroppar så betyder åren efter 65 jättemycket. I vår rika nation har vi råd med att låta dem få de åren, överskottet i Sveriges finanser täcker det gott och väl.
NÅGON ATT DELA DET MED
Det handlar dock om så mycket mer än pengar för pensionärerna understryker Sven, det handlar också om vad man fyller sin tid med. – Pensionens struktur är ju att man är gammal och skall dö. Det gör en stor skillnad att ha någon att dela den med. Han har aldrig varit särskilt mycket ensam i sitt liv, kan-ske för att en liten rädsla för att bli övergiven har lämnats kvar som en bitter eftersmak från en besvärlig far. Nog är det därför relationerna alltid fått spela huvudrollen i livet självt, och därför han har satsat så mycket på sitt yrke. Allt handlade om att bli tillräckligt duktig för att kunna försörja sin familj.
Idag har Sven fem barn med fyra olika fruar och njuter av att vara far och ha barnbarn i sin brokiga familj, men det har inte varit utan kamp och sorger. Skörheten i rösten blir märkbar när han berättar om dottern Ylva som gick bort i sviterna av en ätstörning, och dåvarande partnern Vivekas aggressiva cancer. I filmen En sång för Martin från 2001 spelar Sven och Viveka ett äldre förälskat par, där Svens karaktär blir sjuk i Alzheimers och Vivekas får ta hand om honom ända in i döden. I verkligheten var rollerna ombytta och kort efter filmen blev Sven ensam.
– Varje förhållande jag haft har jag tänkt att det är för livet, this is it. Sen har det inte blivit så av olika omständigheter. Men jag har alltid gått in med den planen. Att vi ska köpa möbler tillsammans och åka till Ikea på lördag och köpa nya glas, säger han drömmande.
GÅ UTANFÖR SIN EGEN JÄVLA BUBBLA
Trots allt är Sven en positiv man, något som enligt honom själv är det som gjort att han klarat av många svårigheter i livet. När vi samtalar om döden kommer vi också in på kärleken och den passion som fortfarande glöder inom honom. Snabbt höjer han den bräckliga rösten igen, fylld av engagemang, när vi kommer in på ämnet. – Jag har alltid tyckt om att laga mat, och mat är en stor del av hur man håller kärleken och passionen vid liv. Att laga mat är en sensuell handling. Lagar man mat till någon som man tycker om, exempelvis sin fru, så är det en kärlekshandling, säger han och fortsätter:
– Min fru kan naturligtvis laga mat själv men hon låter mig göra det, för att det är min grej, och det är viktigt. Hon är så bra på att ta hand om mig så mycket, så jag måste tränga mig in på vissa områden så jag känner mig lite nyt-tig. Det är viktig i ett äktenskap att båda delar på grejerna med saker man tycker är roligt så man känner att den andra trivs. Det är botten i all kärlek – att känna att jag gör någonting som den andra har glädje av. Ett intresse för andra människor. Att gå utanför sin egen jävla bubbla.
Sven talar otvunget och äkta om kärleken till livet, till sin hustru, sina barn och sitt yrke. Uppfattningen om att kärleken skulle ta slut när man blir äldre viftar han snabbt bort och svär åt. Trots en gammal kropp, ett sinne rikt på erfarenheter och par ögon som bevittnat livets alla skeden finns gnistan, erotiken och passionen kvar i allra högsta grad. Även om dess uttryck och behov ”tack och lov förändras” som han uttrycker det. – Jag pratade med min lilla Malte, 9 år, nu sist när de var här några dagar. Han frågade en massa grejer och jag sa till honom att: ja du förstår att jag såg ut som du när jag var i din ålder, och det gjorde din farsa också. Och såhär som jag ser man ut när man blir gammal, sa jag och pekade på mig själv. Han tittade på mig med stora ögon. Men nu ska jag tala om en sak sa jag, att här inne är jag som du. Där tror jag fortfarande att jag är en liten kille. Inuti känner jag mig fortfarande lika barnslig, nyfiken och frågande, avslutar Sven.
TEXT: ANNA REIN BILD: FREDRIK STRÖMBERG & LINNÉA RHEBORG
