Herrgårdsrenovering med spöke – Del 2
I första numret av Hus & Livsstil pratade vi med Maria von Muffel som helt på magkänsla köpte en gammal herrgård utan el och värme för att sedan kavla upp ärmarna och sätta igång att renovera.
– Allt det osynliga är gjort, vatten, avlopp och el. Det fanns bergvärme när jag flyttade in vilket var en slags tröst. Men eländet visade sig inte fungera så det var ju bara att byta ut rubbet, säger Maria med en lätt suck.
Det har varit tufft. Renoveringen har satt sina spår fysiskt och Maria fick opera ryggen och tvingades ta det lugnt i tre veckor. Att vila gav henne tid att bekanta sig med huset; känna in rummen, spöket och hela 1600-talskänslan hon är ute efter att återskapa.
– Nu upplever jag små positiva förändringar nästan hela tiden. Får man ljus i en lampa blir man lycklig! Jag har tvingats famla mig fram i köket där ingen taklampa fanns. Tills sist fick jag nog, tiggde till mig två kopparstänger
av rörmokaren och surrade fast ett par glödlampor med textilkablar. Fem minuter senare hängde jag upp en
häftig kökslampa och var helnöjd, skrattar hon.
Sist vi talade med Maria hade hon tydliga idéer om färgval till de olika rummen. Matsalen som skulle vara röd fick istället bli vit med grå paneler, den röda färgen visade sig passa mycket bättre i ett annat rum.
– Det blir ju så. Man måste lära känna huset ordentligt först. Det är det härliga med att renovera från grunden; att man får bestämma helt själv och kan ta sig god tid. Problemet blir att man lätt känner sig färdig när man i själva verket bara är halvvägs. Då tar jag hit folk som säger åt mig att bli klar! På samma sätt är det skönt när det kommer gäster som blir förvånade över hur långt jag kommit. Man får balansera upp det där, säger Maria.
Och hur har det gått med spöket?
Jodå, Maria har haft besök av ytterligare ett medium som blev utskällt redan i dörren.
– Ja då stod ju tydligen gubben (spöket) där och gapade. Han hävdade att det var hans hus och att vår gäst inte var välkommen. De fick samtala lite och till sist verkade han ändå acceptera läget, säger Maria.
Hon tog sedan en promenad genom den vackra parken utanför herrgården tillsammans med sitt spöke och det medium som besökte dem. Maria var då lite trött på situationen med huset som aldrig blir färdigt och hade sagt att hon funderade på att sälja varpå spöket utbrustit att det fick hon inte göra! Onekligen är han nöjd med att bo ihop med henne.
– Kort därefter var jag uppe på vinden och rotade runt bland gammalt bråte när jag plötsligt fann hans gamla portfölj från sent 1800-tal. Den står i hallen nu, och jag har hälsat honom att han gärna får bo kvar men att det är MITT hus, säger Maria roat men bestämt.
Sist vi talades vid hade hon ingen lust att tro på sitt spöke men berättar nu att hon en dag satt på övervåningen där han håller hus och skrek på honom.
– Ja, jag var så trött på gubben! Jag ville ha mitt hus i fred. Men det känns bra nu. Det är lugnt på torpet igen, säger hon.
Hemma är ändå bäst
Nu när vintern står för dörren och bergvärmen äntligen fungerar kommer Marias lerklinade väggar till sin rätta; de håller på värmen och skapar en härlig mysig känsla inomhus som man aldrig fått utan.
Trots att Maria slipper bära vargpälsen inomhus hela vintern längtar hon till våren. Hon har planterat i parken och vill se växligheten frodas.
– Vi ska nog längta efter våren. Det är så vi är präglade. Nu måste vi igenom stålbadet av tre
månaders mörker, sedan blir det bra, säger hon lite drömmande.
Vi pratar om att man kanske borde leva som flyttfåglarna; fly till varmare platser när det blir för kallt och mörkt här hemma, men Maria avslutar ändå med att konstatera att hemma är bäst. Hon gillar inte att resa.
– Att stanna hemma är ändå det bästa, jag vill egentligen helst inte gå utanför ytterdörren. Och idag skiner solen! Man får ta vara på det lilla så blir det snart vår igen, säger hon glatt.
